I Want To Be A Spirit Junkie

Att träna yoga är för mig mest en plåga. Andningsövningarna i början är ofokuserade, solhälsningarna är en plåga även om jag klarar av att göra armhävningsrörelsen utan problem. Jag är inte speciellt vig, det finns inte på kartan att sitta i lotusställning ens med en fot. Jag tittar gärna på hur de andra gör i stället för att fokusera. De stående ställningarna är balansställningarna kan jag bara skratta åt i stället för att gråta. Böja sig framåt över benen i de sittande – böjningen ska komma ifrån höfterna, dra er in naveln.  Nej det går inte bättre för det. Dessutom får jag mördande träningsvärk i baksidan på benen så löparpassen blir lidande dagarna efter.

Det som verkligen är skönt är efteråt när vi ligger ner raklånga på rygg, yogaläraren kommer och trycker ner axlarna. Tankarna i huvudet försvinner en härlig känsla av frid, lycka, stillhet infinner sig i kroppen. Det är underbart.

Jag vet att jag inte ska jämföra mig med alla andra men jag tittar på dessa (oftast långsmala människor) som lätt böjer och bänder på kroppen i graciösa rörelser och jag skulle önska att jag kunde få det att se lika graciöst ut.

Jag önskar att jag skulle kunna känna njutning under utövandet i stället för att tänka detta är bra för mig

Även utanför yogautövningarna kan jag uppleva att dessa människor som utövar yoga både i shalan men också i hela livsstilen de är vackra inifrån och ut.

—————————
MEN

Har ni tänkt på skillnaden mellan att “vara” något och “önska” att man är något.
Hur många är det inte som skulle vilja vara en surftjej/kille, rockstjärna, modell, friluftsnörd eller kanske brandman. Vägen till att bli det man skulle önska kan vara tuff, hård, smärtsam, långdragen och sen när man väl är där så kanske det egenligen inte var som man hade tänkt sig. Då kommer frågan till mig: Gör jag detta för att jag vill vara en sån person eller för att jag själv är en sådan person i själva verket. Gör jag detta för att jag tycker att det är tufft, coolt, häftigt för att det är en förebild för mig och för att jag själv vill vara tuff, cool och häftig, hmmm.

Jag tror varken att jag vill vara tuff, cool eller häftig och det är inte därför som jag tränar yoga eller har gjort det jag gjort och gör det jag gör för mig handlar det om själva känslan som jag tror innfinner sig när man gör något riktigt bra på något som är duktig i. Även tjusningen av att göra något i strålande solsken utomhus och framförallt den härliga känslan efteråt.

Det här inlägget postades i Friluftsliv, träning och motion, LYCKA. Bokmärk permalänken.

0 svar på I Want To Be A Spirit Junkie

  1. Blomsterv34 skriver:

    Yoga förenar kropp och sinne! Vissa dagar är man stel och vissa dagar flyter övningarna som i flow precis som livet. I yogan är det bara du och din kropp, grannen har inget med din dagsform att göra- att vara här och nu- är en träning som man lär sig när man blivit medveten om sina tankar och lärt känna sin kropp. Med hjälp av andningövningar och rörelser får du chansen att fylla på din kropp full av ny energi och positivt tänkande. Yogan är bra för gammal som ung nybörjare som erfaren yogi – alla utgår från sig själv- för mig är yogan ett redskap i livet! Nästa gång går vi alla tre tillsammans och har fokus på oss själva där vi befinner oss just denna dag. /kram

  2. Nina_All_or_Nothing skriver:

    Jag jag tror nog att yogan är bra. Ska bli kul att gå igen tillsammas och så tar vi en brunch på Urban deli också 🙂

  3. David Eriksson skriver:

    Vad du bloggar bra syrran! Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *