I helgen var det dags för det årliga vinteräventyret till Lunsentorpet. Jag fann denna oas under tiden som jag bodde i Uppsala. Uppsala liknar Lund i fler bemärkelser än att det är en student stad och det är just att det inte finns så många platser i närheten till stadskärnan där det finns skog (i Lund 20 km utanför i Skryllegården, gissa om jag var besviken) I alla fall denna lilla stuga som tas om hand av Upplandsstifelsen.

Det är en öppen raststuga med en köksdel och en sovdel. I sovdelen finns det tre vångsingssängar och en kamin. Förra året när vi var där höll jag elden vid liv hela natten. Inget tack fick jag för det för P tyckte att det blev för tok för varmt.

Den här packade vi under förmiddagen och gav oss iväg i anslutning till lunch. De senaste gångerna vi har varit där så har det varit andra där och eftersom vi kommer ganska sent så tog vi med liggunderlag.
Jag är inte den som förespråkar lunchstop på McD men jag är beredd att göra undantag, nu stannade vi där för en snabb lunch och sen vidare.

Packning del 1

Packning del 2

När vi ska ut så här får A och L välja precis vad de vill ha med sig och förvånadsvärt så valde Lina en Kitty tidning framför godis, sån tur att hon har en så snäll pappa som köper en likadan godispåse som A till sig själv.

På väg till bilen

3 km vandringen börjar

Framme vid Lunsentorpet

Kvällsmys med pannlampor och stearinljus

Eftersom det redan var 8 personer i stugan och senare på kvällen så kom det tre till så löste jag det hela med att tigga en sängplats till P och A medan jag erbjöd mig att sova i vindskyddet. L ville haka på så vi gick ut vid tio tiden, satte ihop våra sovsäckar. Min på -17 grader och henner på +5 grader. Fungerade hur bra som helst.

Men jag kan villigt erkänna att jag inte sov så bra. Jag börjar nog att bli för gammal att bara ligga på vanligt liggunderlag. Tog inte med mig mitt upplåsbara i hopp om att det skulle finnas sängplatser.

Dagen började med ett seminarium på Geovetenskapens hus, Stockholms universitet. Jag var delaktig i ett seminarium om naturolyckor, klimatanpassning, risk och sårbarhetsanalys.

Jag fick äran att prata om räddningstjänstens arbete om naturolyckor och jag gjorde en prezi presentation som föreläsning, dvs två flugor i en smäll, nya presenation och ny gör mig presentationsteknik. Efter seminariumet så blev vi bjuda på lunch som tack på ett mycket trevligt ställe i närheten. Skyndade därefter hem, ut med Dimma och sen vidare ner till Lindvreten för att påbörja min intro till ledningsnivå tre och stabsbefäl. Fick stränga order hemifrån att jag max fick vara där till kl 16:30

Hemma blev jag uppmött av en glad D, P och A. Efter att jag hunnit landa så bestämde de andra att de ville gå till chokladfabriken, tror ni att jag kan säga nej til det? Ähh nej…. Snabbt ut med D så hon skulle kunna hålla sig och därefter buss tre till Chokladfabriken på Söder. Vi tog alla en varmchoklad mmmmm + en pralin (lakrits så klart) sen hem igen.

L var hos en kompis så vi gicvk för att hämta henne, väl där så vill hon stanna och sova över åh det var bara att säga ok. Hemma blev det disco dans med A, super kul!!!

NU Zzzzzzzz, i morgon ska vi förhoppningsvis ut i skogen om inte nattens planerade snöstorm förhindrar framkomsten.

Ordet ansträngning har återkommit till mig de senaste veckorna. Den har fått mig att tänka på hur stor betydelse det har i allt vi gör, att vi anstränger oss. För att vi ska göra vårt bästa så betyder det att vi behöver anstränga oss.

Formeln för lycka

Det började med Bodil Jönssons formel för lycka som jag skrev om i ett tidigare inlägg. 

Sen så tittade jag på programmet ”Dom kallar oss skådisar” med Gustaf Hammarsten  cirka 20 minuter in i avsnittet pratat han just om ordet ansträngning. Han sa ungefär så här:
”Allt kan alltid bli bättre, om jag gör någonting och så vet jag att jag kunde ha ansträngt mig lite och jag vet att det kunde ha blivit ganska bra om jag ansträngt mig lite, om jag då inte har gjort det så får jag lite ont i magen, skulle jag bara ha mage att låta det va? Jag vill engagera mig i ett jobb, jag vill liksom anstränga mig, jag vill göra så gott jag kan.”

Därefter så blev jag rekommenderad en bok som heter ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” som är beskriven i en bokrecension på DN. Författaren är en japansk löpare som heter Haruki Murakami, han beskrivet sitt författarskap samt löpning som så att ”Ska man fortsätta göra bra ifrån sig efter en viss ålder – som författare, människa och i livet – måste man anstränga sig. Bra saker kommer aldrig gratis. Men ansträngningen är en del av själva målet.” Recensenten skrivet att ”Och jag, jag känner verkligen igen mig i beskrivningen av den tillfredsställelse som i stället kommer av att ha ansträngt sig, efter att ha fullgjort sin kvot. Antingen får man skylla på Luther eller så talar Murakami om något som helt fallit i glömska i väst: Glädjen i att arbeta. Lyckan i att nå sina mål.”

I Bodil Jönsson fall så behöver jag anstränga mig för att känna lycka och de lyckligaste stunderna jag har varit med om är när en längre tids ansträngning har gjort att jag uppnått en av mina drömmar som t.ex. när jag kom in på Brandingenjörsutbildning eller när jag skaffade Dimma min hund. Dessa är några av de bästa stunderna i mitt liv och jag kan tala om att de inte har varit gratis.

Gustaf Hammarsten pratar om glädjen att få tillfredsställelse i sitt jobb, att göra sitt bästa och veta att jag gör det bra. En person i min yrkeskategori har myntat uttrycket ”till skillnad mot många i branschen jobbar jag på min arbetstid” jag tyckte att det var modigt sagt eftersom jag tänkte på att många skulle nog irritera sig på den kommentaren. Jag tror dock att den här personen anstränger sig mer än många av oss och det syns också på det den här personen har åstadkommit och att hon numera är en välkänd person inom räddningstjänst Sverige. Som ni alla vet så är det inte det bäst välavlönade jobbet att jobba inom en kommunal sektor och hennes ansträngning betyder för mig att hon är drivs av glädjen och hoppet om utveckling inom räddningstjänsten det är hennes motivering, inte att tjäna pengar. Tänk om alla skulle anstränga sig lika mycket för att utveckla räddningstjänsten, hur långt hade vi då inte nått vid det här laget?

Haruki Murakami pratat om den fysiska ansträngningen. Jag känner också igen det i den njutning som infinner sig efter en heldag på en fjällled och du är dygnsur rakt igenom (trots Goretex) och du får duscha, basta och äta ett varmt mål mat i värmen i en fjällstuga. Det handlar om den sköna känslan som infinner sig när jag gjort något riktigt fysiskt ansträngande så som när jag var uppe på toppen av Kebnekaise eller när jag klarade rullbandstestet på 250W (som för övrigt är något av det värsta jag gjort), eller när jag åkte öppet spår med en god vän då jag i stort sätt bara hade åkt längdskidor den vintern. Fantastiskt underbar känsla och jag kände hur jag åkte bättre för varje stavtag.

Utan ansträngning kommer vi aldrig känna tillfredställelse. Tänk på det nästa gång ni gör någonting som är jobbigt men som kommer ge belöning till slut.

I och med att jag har jouren idag så tar P lunchpromenaden med Dimma och kolla vad han hittade. Lite kantareller, fem meter från parkeringen typ. Vi måste kanske ut på jakt efter fler till nästa helg för denna helg har varit hektisk.

Lördag dygn hade jag jouren, inte ett larm utan jag han städa undan en hel del saker vilket var jätte skönt.

Nästan mer hektiskt blev det igår söndag där jag på morgonen när jag kom hem nästa direkt åkte iväg till Hundmässan i Älvsjö. Det första jag fick up ögonen för var denna bil.

En djurambulans. Den hade jag behövt när Dimma för snart fem år sedan blev påkörd, riktigt hemskt, det värsta jag har varit med om… bilder från sjukhuset
I alla fall så ska snart denna djurambulans komma till Stockholms län snart och för ynka 295:- kan du bidra till denna ideela verksamhet. Deras viktigaste uppgift är att rädda liv och minska djurens lidande vid en olycka vilket ligger mig varmt om hjärtat, huh vilka historier som jag har hört… :’-( och tack och lov sluppit vara med om.

Självklart gick vi förbi ringen där alla portugisiska vattenhundar ställdes ut.

Men självklart är vår Dimma den absolut finaste portugisiska vattenhunden!!!! Hon har faktiskt en egen hemsida som inte är så uppdaterad nu längre sen vi slutade tävla.

Dagen var inte slut efter det utan direkt hem, lunch, promenad för att sen sticka ner och bada med bonustjejen, jag mutade henne att simma 200 meter i ett sträck med en chokladbiskvi, super duktig.

Sen så tillbringade jag med lite stöd av resten av familjen de sista fyra timmarna av kvällen åt att fixa med svärföräldrar julklapp och den blir sååå bra… Hoppas de blir glada!

Den här helgen har P och jag haft en egen helg fast vi egentligen skulle ha haft bonusarna. Men på grund av att deras mamma ville byta så blev det nu som så. Nu fyller L  nio år i morgon måndag och för att vi skulle få en chans att fira henne så tänkte vi att hon kunde komma och sova hos oss och så kan vi fira henne på måndag morgon. Hon är alltid med sin mamma på måndag kväll och det hade inte förändrats vid bytet…

I alla fall så planerade P och jag vår dag med att köpa det sista paket som var ett par fårskinnsvantar som vi såg på Skansen förra helgen och lade undan då eftersom vi inte hade några kontanter.

Vi stressade därefter hem eftersom jag skulle  jobba på Klättercentret i Solna med en teknik kurs kl 14. När vi är på väg från Klättercentret ringer L och undrar vart vi är. Jag frågar hurså varför undrar du? Hon undrar när vi är hemma och ger inget svar. Jag fattar misstankar och ber P ringa upp och fråga och då visar det sig att hon är hemma hos oss utan nyckel och har väntat i kanske 60 minuter. Inte bra…

Vi kommer hem och vi får en kram men sen blir hon sur för minsta lilla och när hennes mamma kommer för att hämta busskort och för att lämna A får vi reda på att hon är ledsen för att hennes kompisar inte lät henne följa med och leka. Hon blir så klart ännu ledsnare när vi pratar om det och vill hem till mamma och sova där. Hennes mamma tröstar och försöker göra saker bättre men när hon väl går är L fortfarande tvär och sitter och tittar på tv på datorn och vill inte bli störd resten av kvällen.

Inte lätt och vad göra. Vi slår in paketen medan hon ser på datorn och ingen trevlig förväntansfull stämning infinner sig vilket vi så klart hade hoppats på.

Nu är det sovdags och jag ska försöka gå upp så att jag hinner springa en runda innan det är dags att fira födelsedagsbarnet.

Nu ikväll så har jag dels bakat bonusbarnens favoritbröd dinkelbullar samt så har jag experimenterat med sockerfria blåbärsbovetemuffins.

Bovetemuffinsarna har jag gjort enligt följande:
3 dl bovetemjöl
2 msk kanel
2 msk bikarbonat
1 msk kardemumma
2 ägg vispat
100 g smör smält
en skvätt agavesirap
1 banan mixad
3 dadlar mixad
1 dl blåbär hela
Blandade allt och gräddade i 200 grader ca 10 minuter. De smakar helt OK men är inte så söta perfekt!

Dinkelbullarna härstammar från ett grahamsbrödsrecept men är omgjort till dinkel. Jag är uppväxt med det brödet till frukost när jag var liten och nu älskar mina bonusar det. Kul.
50g jäst
100g smör
7,5 dl vatten
1 msk salt
Lite kummin
19 dl dinkelmjöl (varav 3 dl fullkorn och 16 dl siktat blanda gärna efter behag)
1 ägg vispat att pensla på

Smält smör och blanda med vatten till 37 grader. Smula jäst i en bunke med salt över. Häll på degspadet och ha på kummin. Blanda i mjöl men spar lite till utbakningen. Arbeta degen ordentligt.
Jäs först 30-40 min övertäckt och arbeta igen och dela upp till små bullar, jäs igen 30 min.
Gräddas 12-14 minuter i 200 grader.

Fredagsmyset börjar med nyttiga mögel våfflor där vetemjölet bytts ut mot dinkelmjöl och möglet av turkos karamellfärgen. Ha i lite vaniljsocker så blir dom godare. Vill du ha dom nyttigare, ha i lite fullkornsdinkelmjöl och psysiliumfröskal.
Sylten är hemgjord med jordgubbar och agavesirap.

Härligt med bonusbarn speciellt när man får sånna här saker när man kommer hem ifrån jobbet.

Hmmm jag tror att det är dags att frosta av frysen när jag finner denna…

Idag är det tre veckor sen jag tränade ordentligt. Först en fantastisk vecka i Slovenien där jag varit blöt o frusen. Får in ett löppass på måndagen och sen snorig. Går på löparteknikseminarium på lördagen och får lära mig POSE-running tillsammans med Annie från Bloggen Runnerslove, tack för att du fick med mig hit!. Blir svettig för minsta ansträngning. Sen bar det av till Sälen på söndagen där jag hade hoppats på att kunna springa men det blev bara lättare vandring tillsammans med småttingarna.
Jag har dock yogat lite men inget svettigt. Nu har lilla tjejen fått halsfluss o jag känner att något är på G i min hals, inte bra. Första året jag träffade P o småttingarna hade jag halsfluss två ggr innan dess tror jag aldrig att jag haft det.
Att ha jour tjänst gör ju inte heller att man får sova så bra.
Längtar tills jag är 100%-ig o kan flyga fram.