Ni som irriterar er på hundägare med hund när ni är ute och springer så kan jag berätta att det inte är mycket bättre om man själv har hund. Jag kan nästa uppleva det som värre.

Jag älskar hundar stora som små, men under tiden här i Stockholm och mina sju år som hundägare så har jag också lärt mig att ha lite mer respekt, det har hänt flera gånger att det kunde ha blivit ett veterinär besök efter en liten hundträff. Igår när jag åkte tunnelbana så kom det in en kille med en fin rottistik. Han släppte in henne med långt koppel före sig själv och så tittade han bort. Jag slängde upp foten mellan min hund och hans ”kom inte närmare” och han samlade självklart in sin hund och bytte plats och hans rottis såg hur fin ut som helst, men man vet ju inte, trångt utrymme, hundar i koppel, ingen bra kombo.

I alla fall, när jag idag var ute och sprang så mötte jag vid Tanto en kvinna med barnvagn med någon form av amstaff blandning. På tio meters håll frågade hon: Är det en tik? Ja svarade jag på min vakt. Därefter frågade hon: Får han hälsa? och släppte ut kopplet precis när jag passerade, jag svarade bakom ryggen att det inte passar riktigt just nu… Ser hon inte att jag springer så fort jag kan typ?

 Därefter fem minuter senare möte vi en till hundägare när vi springer på trottoaren precis vid västra hörnet av södermalm. Jag har Dimma kort på min högra sida. När vi passerar släpper hon fram sin hund så att den rusar ut och nosar min hund i rumpan varvid hon självklart stannar och jag säger till min hund på skarpen, KOM HIT!
Den andra hundägaren svarar då: Nalle måste bara få snusa lite!
What?! Ja verkligen jätte trevligt att du släpper fram din hund så att den springer upp i rumpan på min, det är nästan trakasserier på hundars vis, min hund har definitvt ingen lust att bli antastad bakifrån när hon ska springa bredvid mig… I vanliga fall när vi har lite större marginal så springer hon undan från den andra hunden, men nu kunde hon inte det för att det var så trångt. Verkligen snyggt gjort av denna hundägare.

Nej, ömsesidig respekt i löparspåren det är det bästa…

I morse vaknade jag på jobbet och kom ihåg att jag drömt att jag råkade få med mig personsökaren hem vilket inte upptäcktes förrän jag var hemma, hur det löste sig kommer jag inte ihåg men jan kan undra vad det betyder. Det var minus 17 grader i Väsby men hemma stod det minus 10 på termometern. Jag funderade på om jag verkligen skulle sticka ut och springa ett långpass i kylan så jag tänkte att jag börjar i alla fall med 9 km men möjlighet att fortsätta 6 km till. Jag fick med mig P ut i kylan. Jag hade tre lager om benen, fyra om rumpan och fyra på överkroppen och det fungerade bra, blev knappt kall om rumpan. Blev lite orolig att jag nästan var för varmt klädd eftersom jag började svettas men det fungerade bra. Det var inte heller speciellt kallt att andas vilket jag hade trott så efter att P och jag sprungit längs Årstaviken till Hornstull och tillbaka på södra sidan så fortsatte jag och Dimma mot Hammarby sjöstad där P vände hemåt till de små som var själva. Vi lunkade på Dimma och jag, det kändes i vaderna och jag varierade fotsteget med att sätta i framfoten först eller hälen först.
Sen träffade vi en kompis till Dimma och kanske en släkting, en annan portugisisk vattenhund som var 10 år och kom ifrån Värmland, vilken kennel kom han inte ihåg. Betedde sig precis som Dimma och jag kan inte vara mer nöjd av valet av hundras som jag en gång gjorde, finare, gladare, roligare, klokare, busigare hund finns inte <3 De sista 2 km kom solen fram och snön gnistrade och det var helt fantastiskt, helt underbart, mmmmmm.

Väl hemma, en snabb dusch och en snabb lunch för att sen åka till Skansen. Det är så kul att A vill åka dit för jag tycker också att det är kul att gå runt bland huset och de gamla butikerna. Det är inteheller helt fel att avsluta vistelsen där på Cafe Petissan. Hemma igen, ut med Dimma, sen iväg till Yogashala för en och en halvtimmes yoga, så behövligt för mina stela ben. Nu hemma och tar igen mig en stund innan sista kvällspromenaden med Dimma för att sen hoppas på en tidigt sömn då jag i morgon går upp 5:30 för att hinna till Upplands Väsby till strax innan sju.

Åh vad spännande. Vasaloppet har alltid varit kul att titta på. Jag gillar starten och början när alla ska ta sig upp för första backen. Sen så är det kul att följa tätstriden och hoppas Northug hänger med men han får dock inte vinna. Ni kan läsa mer i artikeln som DN hade i dag.

Så här glad var jag när jag var i mål för två år sedan och jag ska definitivt åka igen!

 Nu hörs det väldigt dåligt här… I augusti så skulle jag ut och springa ett riktigt njutar långpass mellan Alby friluftsgård till Tyresta By på Sörmlandsleden. Tio minuter in snubblar jag och stukar foton å det grövsta och blodet rinner längs knäna. Jag får hjälp av en person som kommer efter mig på leden där jag sitter och hukar av illamående och kallsvettningar (får alltid det när jag slår i knäna av någon anledning). Han hjälper mig upp och jag stapplar tillbaka till bussen, det går precis en när jag kommer fram och får vänta. Väl på bussen försöker jag placera foten i högläge. Alla i bussen tittar på mig, jag linkar av vid Gullmarsplan och tar tunnelbanan, där fick jag för första gången frågan om jag behövde hjälp och då började tårarna vara nära.

Kommer hem och lägger mig på sängen och stortjuter, jag ska ju springa på World Police and fire games om tre veckor…. I alla fall så fick jag vila mig i form, cyklade och fick behandling av en kollega på jobbet m.m. Läs mer här hur det gick.

I alla fall så har jag väntat på att foten ska bli helt återställd men det har liksom inte hänt, det har blivit bättre och bättre men inte helt bra. Sen förra söndagen så halkade jag och satte mig hårt på rumpan, boom och det kändes inte bra i svanskotan. Att L skulle köra ett träningspass med benböj var inte direkt bra men springa har jag i alla fall fortfarande kunnat göra. Men jag tänkte i alla fall, hmm jag kanske borde kolla upp det hela se om jag behöver röntga foten och svanskotan. Fick tid på vårdcentralen och fick träffa doktor. Hon kollade lite snabbt och sa: Du behöver äta voltaren, jag skriver ut recept till dig och du får inte springa på 2 månader… WHAT?! Nu hördes det väldigt dåligt. L som var med mig hade mycket roligt åt mig. Jag sa: Måste jag äta Voltaren? och fick svaret tillbaka att för att minska inflammationen bla bla bla. Men jag kan ju springa och det gör inte jätte ont längre. Så jag kom undan Voltaren kur…

Nu funderar jag på om jag ska löpträna eller inte, hur skulle jag kunna låta bli? Jag måste träna löpning, jag kan inte prioritera cykla eller gym när jag samtidigt har en liten hund som behöver rastning. Dvs det blir svårt att prioritera både cykling och hundrastning. Inte bra

Ja i alla fall sitter jag nu och laddar för kvällen fartlek som P har lovat att följa med på efter kl 21:15…

Jag som har sagt att jag aldrig kommer att springa marathon (eftersomd et oftast är på asfalt) har inte bara anmält mig till Stockholms jubileums marathon utan även nu köpt träningsprogrammet som www.marathon.se tillhandahållet allt för att jag ska få en så bra uppladdnings som möjligt så att mina knän kommer att hålla. Jag valde 4 timmars programmet med ett grundprogram som löper under 26 veckor med 92 pass, 1080 km och i genomsnitt 42km/vecka. För att klara 4 timmar på ett marathon behöver man snitta på ungefär 50 minuter milen i vanliga fall och hålla en hastighet om 5,40 minuter per km under själva loppet.

Innan löpträningen fixade vi lite inför bröllopet, vi har en jätte rolig ide som vi var och tittade på, kul! Nu har vi avnjutit en varsin jordgubb/blåbär/frö/ yougurt smothie och kopplar av, ganska härligt faktiskt

Hur sugen är man att sticka ut och springa kl halv fem en söndag eftermiddag, jag var inte jätte sugen men nu har jag inget halsont att skylla på så nu är det dax att dra igång med marathon träning.

Det är konstigt hur fräsch kroppen ändå kändes efter att ha sovit på hårt underlag och knappt fått en blund i ögonen. När jag sprungit mycket än period så känns det som att det inte finns lika mycket energi i kroppen men nu kändes den pigg. Däremot den lilla Dimman hon var inte sugen på att sticka ut och springa. Hon hade nog inte heller sovit så bra, vi tvingade på henne sin sovfleece och sen så fick hon ligga vid våra fötter. Eftersom de tre gubbarna som kom sent oxå sov i vindskyddet och att de gick in när L och jag gick ut så kom de ut igen i två omgångar och förde en himla massa oväsen. Märktes att det inte var några vana friluftsare. Så Dimma i alla fall hon höll vakt och på morgonen när vi väl steg upp så var det super rejs. Så hon var nog lite trött när jag tvingade ut henne på löprunda.

Vi började med att springa nerför backen mot Eriksdal men svängde av mot Norra Hammarbyhamnen och fortsatte den vägen runt. Vägen var isig men det fungerade bra. Sprang med POSE- running stilen och det fungerade bra hela varvet runt. En person sprang om mig ungefär vid fotografiska sen så höll jag kontakt med honom hela tiden tills jag sprang om honom när jag passerade Riddarholmen. Längs med Södermälarstrand kändes fortfarande brandlukten efter restaurangbåten som brann i fredags.

Hela tiden tänkte jag Lätt, lätt, lätt som ett mantra, lätta steg och hela tiden hade jag ett motdrag av en trött liten Dimma. Det är så skönt att springa långt och jag tänker på mängdträning och att det är nog det som kommer att behövas inför marathonloppet, jag måste börja komma upp i långa distanser innan, det känns dock inte så upplyftande att ha hunden med sig när man får dra henne runt.

Lunsentorpet denna gång blev en höjdare på ett vis och lite tråkigare på ett annat vis. Det var inte bara jag som sov dåligt. P sov inte heller så bra när de andra boende i stugan höll låda till kl 2. På morgonen när han steg upp ser han att ljsen har stått och brunnit själva hela natten och fotogenlampan har brunnit ut så att veken till sist brunnit och sotat ner glaset, mmm inte så snyggt…

Det som var det stora positiva är A och L:s glädje av att bege sig dit och att den 3 km långa vandringen skuttas fram. L fick försöka göra upp eld själv med hjälp av mig som gjorde små stickor vilket hon klarade galant.

På vägen hem sa både A och L att de ville gå en längre väg till torpet nästa gång. Nästa gång vill vi nog gå vid ett tillfälle då det är mindre sannolikhet att det är andra där så att det blir mer njutning.

I helgen var det dags för det årliga vinteräventyret till Lunsentorpet. Jag fann denna oas under tiden som jag bodde i Uppsala. Uppsala liknar Lund i fler bemärkelser än att det är en student stad och det är just att det inte finns så många platser i närheten till stadskärnan där det finns skog (i Lund 20 km utanför i Skryllegården, gissa om jag var besviken) I alla fall denna lilla stuga som tas om hand av Upplandsstifelsen.

Det är en öppen raststuga med en köksdel och en sovdel. I sovdelen finns det tre vångsingssängar och en kamin. Förra året när vi var där höll jag elden vid liv hela natten. Inget tack fick jag för det för P tyckte att det blev för tok för varmt.

Den här packade vi under förmiddagen och gav oss iväg i anslutning till lunch. De senaste gångerna vi har varit där så har det varit andra där och eftersom vi kommer ganska sent så tog vi med liggunderlag.
Jag är inte den som förespråkar lunchstop på McD men jag är beredd att göra undantag, nu stannade vi där för en snabb lunch och sen vidare.

Packning del 1

Packning del 2

När vi ska ut så här får A och L välja precis vad de vill ha med sig och förvånadsvärt så valde Lina en Kitty tidning framför godis, sån tur att hon har en så snäll pappa som köper en likadan godispåse som A till sig själv.

På väg till bilen

3 km vandringen börjar

Framme vid Lunsentorpet

Kvällsmys med pannlampor och stearinljus

Eftersom det redan var 8 personer i stugan och senare på kvällen så kom det tre till så löste jag det hela med att tigga en sängplats till P och A medan jag erbjöd mig att sova i vindskyddet. L ville haka på så vi gick ut vid tio tiden, satte ihop våra sovsäckar. Min på -17 grader och henner på +5 grader. Fungerade hur bra som helst.

Men jag kan villigt erkänna att jag inte sov så bra. Jag börjar nog att bli för gammal att bara ligga på vanligt liggunderlag. Tog inte med mig mitt upplåsbara i hopp om att det skulle finnas sängplatser.

På morgonpromenaden i Sollentuna såg jag dessa fina Snögubbe och Gumma. Barn tar verkligen tillvara första möjliga tillfälle när snön kommer att få leka i snön. Vi vuxna är väl inte sämre eller hur för vi måste hjälpa till…
Snön ligger här på gräset och jag riktigt längtar tills det blir så mycket snö så att det går att åka längdskidor, det ser dock ut som att det kommer att bli en vit jul i år på många platser i Sverige, trist. kanske bra för vägtrafiken dock. Jag ska i alla fall ta med mig skidorna till Värmland när vi åker dit och hoppas att det finns lite snö i de djupa Värmlands skogarna någonstanns i alla fall.

Ordet ansträngning har återkommit till mig de senaste veckorna. Den har fått mig att tänka på hur stor betydelse det har i allt vi gör, att vi anstränger oss. För att vi ska göra vårt bästa så betyder det att vi behöver anstränga oss.

Formeln för lycka

Det började med Bodil Jönssons formel för lycka som jag skrev om i ett tidigare inlägg. 

Sen så tittade jag på programmet ”Dom kallar oss skådisar” med Gustaf Hammarsten  cirka 20 minuter in i avsnittet pratat han just om ordet ansträngning. Han sa ungefär så här:
”Allt kan alltid bli bättre, om jag gör någonting och så vet jag att jag kunde ha ansträngt mig lite och jag vet att det kunde ha blivit ganska bra om jag ansträngt mig lite, om jag då inte har gjort det så får jag lite ont i magen, skulle jag bara ha mage att låta det va? Jag vill engagera mig i ett jobb, jag vill liksom anstränga mig, jag vill göra så gott jag kan.”

Därefter så blev jag rekommenderad en bok som heter ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” som är beskriven i en bokrecension på DN. Författaren är en japansk löpare som heter Haruki Murakami, han beskrivet sitt författarskap samt löpning som så att ”Ska man fortsätta göra bra ifrån sig efter en viss ålder – som författare, människa och i livet – måste man anstränga sig. Bra saker kommer aldrig gratis. Men ansträngningen är en del av själva målet.” Recensenten skrivet att ”Och jag, jag känner verkligen igen mig i beskrivningen av den tillfredsställelse som i stället kommer av att ha ansträngt sig, efter att ha fullgjort sin kvot. Antingen får man skylla på Luther eller så talar Murakami om något som helt fallit i glömska i väst: Glädjen i att arbeta. Lyckan i att nå sina mål.”

I Bodil Jönsson fall så behöver jag anstränga mig för att känna lycka och de lyckligaste stunderna jag har varit med om är när en längre tids ansträngning har gjort att jag uppnått en av mina drömmar som t.ex. när jag kom in på Brandingenjörsutbildning eller när jag skaffade Dimma min hund. Dessa är några av de bästa stunderna i mitt liv och jag kan tala om att de inte har varit gratis.

Gustaf Hammarsten pratar om glädjen att få tillfredsställelse i sitt jobb, att göra sitt bästa och veta att jag gör det bra. En person i min yrkeskategori har myntat uttrycket ”till skillnad mot många i branschen jobbar jag på min arbetstid” jag tyckte att det var modigt sagt eftersom jag tänkte på att många skulle nog irritera sig på den kommentaren. Jag tror dock att den här personen anstränger sig mer än många av oss och det syns också på det den här personen har åstadkommit och att hon numera är en välkänd person inom räddningstjänst Sverige. Som ni alla vet så är det inte det bäst välavlönade jobbet att jobba inom en kommunal sektor och hennes ansträngning betyder för mig att hon är drivs av glädjen och hoppet om utveckling inom räddningstjänsten det är hennes motivering, inte att tjäna pengar. Tänk om alla skulle anstränga sig lika mycket för att utveckla räddningstjänsten, hur långt hade vi då inte nått vid det här laget?

Haruki Murakami pratat om den fysiska ansträngningen. Jag känner också igen det i den njutning som infinner sig efter en heldag på en fjällled och du är dygnsur rakt igenom (trots Goretex) och du får duscha, basta och äta ett varmt mål mat i värmen i en fjällstuga. Det handlar om den sköna känslan som infinner sig när jag gjort något riktigt fysiskt ansträngande så som när jag var uppe på toppen av Kebnekaise eller när jag klarade rullbandstestet på 250W (som för övrigt är något av det värsta jag gjort), eller när jag åkte öppet spår med en god vän då jag i stort sätt bara hade åkt längdskidor den vintern. Fantastiskt underbar känsla och jag kände hur jag åkte bättre för varje stavtag.

Utan ansträngning kommer vi aldrig känna tillfredställelse. Tänk på det nästa gång ni gör någonting som är jobbigt men som kommer ge belöning till slut.

Jag Nina Eriksson har sagt att jag aldrig ska springa ett marathon har nu anmält mig till Stockholms jubileumsmarathon. Anledning är att jag inte tycker om att springa på asfalt eftersom jag är rädd för att få ont i knäna (löparknä?) Distansen bekymrar mig inte då jag i dagsläget tycket att 10K är kort och jag har sprungit Lidingöloppet förut. Nu gäller det att lägga upp ett program så att knäna håller. Jag har väntat i två månader nu för att få reda på om det skulle bli några fler platser då anmälningen har varit stängd men idag 13.45 släppte de 300 extra platser och jag har fått en av dom. För om jag ska springa något marathon så är det väl denna 100år jubileums varianten om någon. Jag får ju ingen ny chans.
Det blir för övrigt ett till aldrig som jag bryter. Tidigare har jag sagt att jag aldrig ska flytta till Stockholm (flyttade hellre till Kiruna) och jag skulle aldrig bli tillsammans med en brandman. Nu bor jag i Stockholm är förlovad med en brandman och trivs faktiskt bra med det. Tur att jag inte är princip fast. Aldrig verkar ha samma funktion som ”inte” för mig. Tala om att bli mentalt lurad. Jag kanske borde säga fler aldrig om sånt jag skulle önska blev av t.ex jag kommer aldrig springa milen på 45 min, jag kommer aldrig bo i villa vid vattnet.
Hehe, det som jag känner till att jag sagt tidigare är att jag aldrig ska bli räddningschef. Tänk om jag kommer få äta upp det också…
P har en ny jobbtelefon med en app om brandjobb i USA. Där fanns det ett brandchefsjobb i Santa Monica, LA. Saknande nästan bara C-körkort i kvalifikationerna. Det hade varit något det.
Nu sitter jag i alla fall på bussen till Väsby för att jobba natt. Kom ihåg att släck ljusen jag vill inte komma på besök.