Jag ska aldrig mer säga aldrig

Jag Nina Eriksson har sagt att jag aldrig ska springa ett marathon har nu anmält mig till Stockholms jubileumsmarathon. Anledning är att jag inte tycker om att springa på asfalt eftersom jag är rädd för att få ont i knäna (löparknä?) Distansen bekymrar mig inte då jag i dagsläget tycket att 10K är kort och jag har sprungit Lidingöloppet förut. Nu gäller det att lägga upp ett program så att knäna håller. Jag har väntat i två månader nu för att få reda på om det skulle bli några fler platser då anmälningen har varit stängd men idag 13.45 släppte de 300 extra platser och jag har fått en av dom. För om jag ska springa något marathon så är det väl denna 100år jubileums varianten om någon. Jag får ju ingen ny chans.
Det blir för övrigt ett till aldrig som jag bryter. Tidigare har jag sagt att jag aldrig ska flytta till Stockholm (flyttade hellre till Kiruna) och jag skulle aldrig bli tillsammans med en brandman. Nu bor jag i Stockholm är förlovad med en brandman och trivs faktiskt bra med det. Tur att jag inte är princip fast. Aldrig verkar ha samma funktion som “inte” för mig. Tala om att bli mentalt lurad. Jag kanske borde säga fler aldrig om sånt jag skulle önska blev av t.ex jag kommer aldrig springa milen på 45 min, jag kommer aldrig bo i villa vid vattnet.
Hehe, det som jag känner till att jag sagt tidigare är att jag aldrig ska bli räddningschef. Tänk om jag kommer få äta upp det också…
P har en ny jobbtelefon med en app om brandjobb i USA. Där fanns det ett brandchefsjobb i Santa Monica, LA. Saknande nästan bara C-körkort i kvalifikationerna. Det hade varit något det.
Nu sitter jag i alla fall på bussen till Väsby för att jobba natt. Kom ihåg att släck ljusen jag vill inte komma på besök.