Ordet ansträngning har återkommit till mig de senaste veckorna. Den har fått mig att tänka på hur stor betydelse det har i allt vi gör, att vi anstränger oss. För att vi ska göra vårt bästa så betyder det att vi behöver anstränga oss.
Det började med Bodil Jönssons formel för lycka som jag skrev om i ett tidigare inlägg.
Sen så tittade jag på programmet ”Dom kallar oss skådisar” med Gustaf Hammarsten cirka 20 minuter in i avsnittet pratat han just om ordet ansträngning. Han sa ungefär så här:
”Allt kan alltid bli bättre, om jag gör någonting och så vet jag att jag kunde ha ansträngt mig lite och jag vet att det kunde ha blivit ganska bra om jag ansträngt mig lite, om jag då inte har gjort det så får jag lite ont i magen, skulle jag bara ha mage att låta det va? Jag vill engagera mig i ett jobb, jag vill liksom anstränga mig, jag vill göra så gott jag kan.”
Därefter så blev jag rekommenderad en bok som heter ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” som är beskriven i en bokrecension på DN. Författaren är en japansk löpare som heter Haruki Murakami, han beskrivet sitt författarskap samt löpning som så att ”Ska man fortsätta göra bra ifrån sig efter en viss ålder – som författare, människa och i livet – måste man anstränga sig. Bra saker kommer aldrig gratis. Men ansträngningen är en del av själva målet.” Recensenten skrivet att ”Och jag, jag känner verkligen igen mig i beskrivningen av den tillfredsställelse som i stället kommer av att ha ansträngt sig, efter att ha fullgjort sin kvot. Antingen får man skylla på Luther eller så talar Murakami om något som helt fallit i glömska i väst: Glädjen i att arbeta. Lyckan i att nå sina mål.”
I Bodil Jönsson fall så behöver jag anstränga mig för att känna lycka och de lyckligaste stunderna jag har varit med om är när en längre tids ansträngning har gjort att jag uppnått en av mina drömmar som t.ex. när jag kom in på Brandingenjörsutbildning eller när jag skaffade Dimma min hund. Dessa är några av de bästa stunderna i mitt liv och jag kan tala om att de inte har varit gratis.
Gustaf Hammarsten pratar om glädjen att få tillfredsställelse i sitt jobb, att göra sitt bästa och veta att jag gör det bra. En person i min yrkeskategori har myntat uttrycket ”till skillnad mot många i branschen jobbar jag på min arbetstid” jag tyckte att det var modigt sagt eftersom jag tänkte på att många skulle nog irritera sig på den kommentaren. Jag tror dock att den här personen anstränger sig mer än många av oss och det syns också på det den här personen har åstadkommit och att hon numera är en välkänd person inom räddningstjänst Sverige. Som ni alla vet så är det inte det bäst välavlönade jobbet att jobba inom en kommunal sektor och hennes ansträngning betyder för mig att hon är drivs av glädjen och hoppet om utveckling inom räddningstjänsten det är hennes motivering, inte att tjäna pengar. Tänk om alla skulle anstränga sig lika mycket för att utveckla räddningstjänsten, hur långt hade vi då inte nått vid det här laget?
Haruki Murakami pratat om den fysiska ansträngningen. Jag känner också igen det i den njutning som infinner sig efter en heldag på en fjällled och du är dygnsur rakt igenom (trots Goretex) och du får duscha, basta och äta ett varmt mål mat i värmen i en fjällstuga. Det handlar om den sköna känslan som infinner sig när jag gjort något riktigt fysiskt ansträngande så som när jag var uppe på toppen av Kebnekaise eller när jag klarade rullbandstestet på 250W (som för övrigt är något av det värsta jag gjort), eller när jag åkte öppet spår med en god vän då jag i stort sätt bara hade åkt längdskidor den vintern. Fantastiskt underbar känsla och jag kände hur jag åkte bättre för varje stavtag.
Utan ansträngning kommer vi aldrig känna tillfredställelse. Tänk på det nästa gång ni gör någonting som är jobbigt men som kommer ge belöning till slut.
Kloka tankar där!
*kram*
Tack Anna 🙂 kram kram