Dagen började med ett seminarium på Geovetenskapens hus, Stockholms universitet. Jag var delaktig i ett seminarium om naturolyckor, klimatanpassning, risk och sårbarhetsanalys.

Jag fick äran att prata om räddningstjänstens arbete om naturolyckor och jag gjorde en prezi presentation som föreläsning, dvs två flugor i en smäll, nya presenation och ny gör mig presentationsteknik. Efter seminariumet så blev vi bjuda på lunch som tack på ett mycket trevligt ställe i närheten. Skyndade därefter hem, ut med Dimma och sen vidare ner till Lindvreten för att påbörja min intro till ledningsnivå tre och stabsbefäl. Fick stränga order hemifrån att jag max fick vara där till kl 16:30

Hemma blev jag uppmött av en glad D, P och A. Efter att jag hunnit landa så bestämde de andra att de ville gå till chokladfabriken, tror ni att jag kan säga nej til det? Ähh nej…. Snabbt ut med D så hon skulle kunna hålla sig och därefter buss tre till Chokladfabriken på Söder. Vi tog alla en varmchoklad mmmmm + en pralin (lakrits så klart) sen hem igen.

L var hos en kompis så vi gicvk för att hämta henne, väl där så vill hon stanna och sova över åh det var bara att säga ok. Hemma blev det disco dans med A, super kul!!!

NU Zzzzzzzz, i morgon ska vi förhoppningsvis ut i skogen om inte nattens planerade snöstorm förhindrar framkomsten.

Idag har jag haft bonusarna för mig själv och kört hela servicen. Först lämna L på prova på Cheerleading under tiden klättring med A + en kompis sen hem och fixa Linas favvo pannkakor och nu har de hur snälla som helst gått och lagt sig vid nio. Min bror skickade mig en länk till en person som läst en bok om andra ekvationer när det gäller känslor intressant. Själv har jag funderat lite på motivation och vad som händer om man inte får någon glädje när man anstränger sig.

Om formeln för lycka är  vad är då motsatsen. Är det då det blir en burnout?
Vad händer när man inte får tillbaka lika mycket glädje trots ansträngningen antingen på sitt jobb eller i sin relation.

I boken ”Myten om moroten av författarna” Stefan Boethius och Martin Edin menar de att människor måste finna sin inre motivation till att göra ett bra jobb. Det finns både yttre och inre motivationsfaktorer. Yttre faktorer är t.ex morot – högre lön eller piska – bestraffning. Genom att använda morot eller piska uppnås resultat i ett kortsiktigt perspektiv men om det inte finns någon morot så försvinner motivationen för att fortsätta framåt och utveckla.

De inre drivkrafterna är däremot grunden för ett mer hållbart och ärligt engagemang. De som känner lycka i det dom gör, de som har roligt på sin arbetsplats och vill göra bra ifrån sig har ett bättre utgångsläge än de som lockas av lön eller hotas av straff.

Jag kan tänka mig att många inom vårdyrken och de som drivs av att hjälpa människor har denna inre drivkraft. Jag tror också att dessa människor ligger i en större riskzon att bränna ut sig. Inom räddningstjänsten så tror jag att de flesta börjar med en mycket hög inre motivation av att hjälpa andra människor, kanske lite av en hjälte känsla (jag tror inte direkt att det är för lönen som man börjar jobba som brandman). Sen så har de funnits möjlighet att ha ett extra knäck där lite pengar kan komma in vid sidan om och det har väl varit en lyxig möjlighet (jag tror inte sjukvårdspersonal orkar gå till ett annat jobb efter att de har jobbat natt).

Rollen och förutsättningen att arbeta som brandman håller på och förändras på gott och ont. Och det är väl bra om saker förändras och utveckling sker. Det som inte är bra är om glädjen försvinner i och med förändringar eller för att det blir för mycket stress och press, då försvinner själva anledningen att anstränga sig och det blir en burnout.

Hur ska förändringen gå till så att hjälte/hjältinne statusen finns kvar. Bara för att det tillkommer andra arbetsuppgifter så försvinner inte andra. För när det väl skiter sig ordentligt då behövs det hjältar/hjältinnor som kan sin sak och gör ett bra jobb.

 Denna helg slutar för mig idag, jag har jobbat fredag natt och söndag dygn, inget allvarligt hände.

Lördagen åkte vi på utflykt till P:s syster. P och Dimma kom med pendeln till Rotebro och jag plockade upp dom där på morgonen.  P:s syster har precis fyllt år och vi firade henne med att gå en vandringsled mellan Karlskoga och Lunedet. Enligt info på nätet så är streckan 13 km, konstigt nog visade endomondo på mobilen att sträckan var 18 km. Kan det stämma.

Dimma och jag

P och hans syster + D så klart

Små frusna kantareller

Idag provade jag endomondo för att kolla hur bra den mäter streckor genom att gå lilla varvet runt Årstaviken, via skanstron och Årstabron, 7,4 km blev det med start från Ringvägen. Det kan nog stämma. Det är vackert att se ut över Liljeholmen, Hornstull och de små kolonistugorna.

Utsikt från Årstabron

På morgonen idag var jag även hos bonusbarnens mamma som är tandhygienist och fick tänderna rena. Det är inte den super skönaste behandlingen men jag tror att det är väl invisterade pengar. Tänderna är viktiga att ta hand om. Jag har inte heller något problem med att gå till mina bonusbarns mamma eller om man vill säga min sambos ex. Deras relation fungerar ok och det är bonusarnas bästa det handlar om, det tycker jag är bra. Att jag har en bra relation till deras mamma tycker jag också är viktigt.

Jag kan väl tillägga att tandläkare är inte det yrke som jag har störst förtroende för men det känns bra. Visste ni för övrigt att ni får statligt tandvårdsbidrag, varför inte göra en översyn av era tänder, jag rekommenderar det och jag rekommenderar tandläkarhuset i Bromma, Äppelviken, mycket proffsiga!

Vet du hur du gör om du kommer först fram på en trafikolycka. Tiden innan räddningstjänsten är på plats kan vara avgörande för om personen överlever eller ej och du kan göra skillnaden.
Brandkåren Attunda har tagit fram denna isskrapa som stöd.

Kör försiktigt! Du har en dyrbar last… dig själv och dina passagerare!

Med magproblem och halsont är det inte lätt att hålla humöret uppe. Tillfället som fanns att åka skidor försvann och kvar finns bara halsontet och längtan. Nu efter en dryg vecka så borde jag kanske gå och kolla upp det men det käns inte som sist jag hade bakterier i halsen. Första året som bonusmamma hade jag halsfluss tre ggr och jag hade aldrig haft det tidigare, tack dagisbakterierna för det.

I stället så har jag passat på att läsa denna bok om skidåkning, Kroppens geni av Sverker Sörlin. Den handlar om Marit Björgen och Petter Northugs bakgrund. Intressant läsning men lite inveklad. Mycket av den norska skidtraditionen kommer ifrån skogshuggarna. Den beskriver faktiskt också att kvinnorna inte hade lika stora möjligheter som männen att tävla i längdskidor, förvånande. En annan sak jag reagerade på är att det står att Petter Northug tjänar dubbelt så mycket ( år 2010 tro jag det var) som Marit Björgen trots att Marit har vunnit mer. Det handlar så klart om sponsor pengar men varför får Petter fler sponsorer. Varför är inte en skiddrottning lika mycket värd som en skidkung? Är det på grund av hans attityd eller kan det vara så för att han är man? Nej jag vill verkligen inte tro att det är så…  

Charlotte Kalla med sitt leende borde väl tjäna minst lika mycket som Hellner kan jag tycka och hoppas.

Jag längtar till lite snö och att jag känner mig hel. Fram med lite energi – valla skidorna och sen visualiera mig själv som Marit, åhhh längtar. 

Sambon har tänkt att se junior VM finalen i hockey i natt, det hade jag faktiskt också kunnat tänkt mig om det inte hade varit för att det börjar kl 02:00…   Då tänker i alla fall jag Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Efter en julledighet som kanske inte blev helt enligt planerna (dvs ingen skidåkning) och fortfarande ont i halsen så är det skönt att vara tillbaka i stan. Bonusarna är hos sin mamma så jag får några njutar kvällar med P för mig själv. I och med att halsen inte är som det ska och den uteblivna träningen senaste sju dagarna så har jag ett stort behov att röra på mig så P tog med mig på en två timmars promenad runt stan. Först Götgatan till Slussen, därefter längs med Skeppsbron, Stallgatan och Strandvägen. Därefter svängde vi in på Narvavägen förbi Karlaplan inpå Karlavägen till Humlegården.  Vid Humlegården började det regna (åh om det ändå kunde snöa) Dimma fick tok ryck och sprang omkring och var lycklig om tassarna.
Sen tog vi Norrlandsgatan till Kungsträdgården och genom Gamla Stan tillbaka till söder, Götgatan och hem. Härligt!
Sen så fixar P en lyxig räkmacka och jag ser på Vasa.

Lugnet sänker sig hemma, det är så tyst när de små inte är där. Dimma livar upp med sitt pipande gossedjur som hon fick i julklapp. P läser sin julklapp om Zlatan. Den finaste julklappen vi fixat i år gick till P:s mamma och pappa. Vi gjorde en fotobok i storformat med flest bilder ifrån deras sommarställe tillsammans med bonusarna och deras kusiner. Helt fantastiskt bra blev den, kan varmt rekommendera ideen. Dock tar det lite tid, fem timmar tog det för mig att snickra ihop boken och jag hade gärna gjort en per år för oss själva, fast då i lite mindre format.

Nu ska jag diska undan och också ta fram en bok och njuta…

Liksom bakfyllan har en dålig eftersmak efter en hård natt, lika dålig smak i mun får jag efter allt efterlämnat skräp som återstår efter helgens fyrverkerifirande.

Som hundägare, naturvän och friluftsnörd vänder det sig i magen på mig när jag ser allt detta vart jag än går någonstans på hundpromenaderna. Jag antar att de som städar parkerna inter hinner med allt direkt.

En liten glasflaska som borde vara lättare att ta med sig hem än att bära dit men som ändå lämnas kvar, lämnas kvar för att senare slås sönder av en annan person som sprider glas omkring sig för alla djur att trampa på och skära sönder sina tassar.

Fast i och för sig det är värre på stan där jag hela tiden får ha framförhållning när jag är ute och går med D så att hon inte ska gå rakt igenom en skärvhög.

Något gladare blir jag av minnet då jag själv gick och plockade raketpinnar när jag var liten och igår läste jag att min brorson också plockat raketpinnar men att de därefter gick och slängde dom, bra gjort!

Sen så går mina tankar idag till en 53 årig funktionshindrad person och hans familj som idag omkom i en lägenhetsbrand. Idag finns det inget högre lagkrav på ett eget boende än att det ska finnas en brandvarnare. Vad hjälper en brandvarnare när personen inte själv kan sätta sig i säkerhet.
Det är oftast de som inte klarar av att bädda sängen som dör vid bränder (inga vetenskapliga bevis). Vanligtvis klarar sig en vanlig frisk Svensson eller Eriksson för den delen från att omkomma just för att de kan sätta sig i säkerhet själva.

Det är just så brandskyddet är uppbyggt – kunna sätta sig i säkerhet själv. Men de som blir gamla eller sjuka och funktionshindrade och fortfarande bor hemma hur säkra är deras boenden. Lägg sen till alkohol och rökning så ökar sannolikheten drastiskt, usch! Är det de anhöriga som ska höjja brandskyddet, som ska installera en spisvakt hos mormor 92 år, eller plocka bort syntetkläderna som antänds så lätt, eller gamla gubben som gärna tar sig en rökare eller två han kanske borde ha en boendesprinkler. Ska ansvaret verkligen ligga på de anhöriga som tror att eftersom det inte finns något högre lagkrav så är det gott nog. Jag tycker inte det, men jag tror inte heller att det är så lätt att förändra… suck.